Hälsning från magen!

Har ni läst om vår vilsekörning i Växjö i helgen? När vi för tredje gången på en kort stund satt vid ett rödljus och blängde på den där skylten med namnet Araby kände jag plötsligt ett bubbel i magen! Och så kom det igen och igen. Och det var så underbart att känna det där första sprattlet som påminner om att det faktiskt finns en anledning till att min mage har blivit så trind. Välbekant kändes det också. Jag har funderat mycket på och försökt minnas hur det kändes när Filip gjorde sig påmind första gångerna men det jag minns mest från tiden med honom i magen är de rumlande rörelserna i slutet av graviditeten när man trodde huden skulle sprängas om den där lilla hälen sträckte på sig en gång till.

Men när jag nu för första gången kände det försiktiga sprattlet var det så otroligt välbekant. Glädjen över och kärleken till vårt nya lilla knyte spred sig med värme i bilen. Plötsligt var vår vilsekörning nästintill komisk och vi missade säkert ett antal alternativa vägar där vi nu i stället satt och drömde om vår lill* i magen.

Dagen till ära bjuder jag på en rykande färsk magbild. Det var i vecka 17 också med Filip som vi började ta magkort varje vecka. Jag kan efter bildjämförelser avslöja att den storlek min mage har i dag, hade den i början av augusti för två år sedan... Gulp. Erik mumlade något om tvillingar häromdan. Och sen trillingar. Själv tror jag mest på att vi är lite felräknade eller att jag helt enkelt bara råkar vara modell större den här gången.

(Psst! Någon mer än jag som har funderat över var man ska göra av händerna på den här typen av bilder? Ser ju urfånigt och väldigt bestämt ut att ha dem som jag men samtidigt ser man ut som en hösäck om man låter dem hänga fritt...)

…och smultron det gör jag åt barna

Eller gör och gör. Och jag och jag. Men vi planterade i alla fall jättesmultronbuskar bredvid förrådsväggen förra våren och jisses vad de växer. Både buskarna och smultronen. Det är just nu Filips absoluta favoritställe i trädgården. Så fort han kommer ut börjar ögonen lysa, munnen smacka och han mumlar ”muttron, muttron”, samtidigt som han springer iväg mot de gröna buskarna med de knallröda små bären. I morse var han och Erik ute och plockade en skål till morgonyoghurten medan jag fick sovmorgon. Vilken överraskning att vakna till!

Efter lunch blev det långpromenad med stopp för picknick i det gröna – i strålande solsken! Underbart härligt efter en så regnig midsommarhelg. Väl tillbaka hemma kom Filip på mig bland vinbärsbuskarna där jag provsmakade det första röda bäret. Så nu är de buskarna det nya favorithaket. Bara det att jag åt upp det enda röda bäret så alla Filip har proppat i sig med snörpande mun har varit knallgröna. Uuuhhh, så surt. Hoppas bara hans lilla mage klarar detta. Annars får vi väl spärra av de buskarna tills de också skimrar i rött...

Försenad hälsning, vilse i Växjö och en blöt tillställning

Tänk om jag vore duktigare på det jag hela tiden strävar efter. Vaknade på ett sprudlande midsommarhumör i torsdags morse. Ledig från jobbet och vi skulle komma iväg redan vid 10-snåret hade vi bestämt. En lugn frukost, en organiserad packning av redan strukna och vikta kläder och så en snabbis in på bloggen för att önska alla en riktigt härlig och glad midsommar. Hade jag planerat. Jag önskar er nu i stället en trevlig söndagskväll och hoppas att midsommarhelgen var riktigt skön. Anledningen till min sena hälsning är att vi kom iväg först strax efter 11. Visserligen hade vi ingen tid att passa så det spelade egentligen ingen roll. Bara det att min rosa dröm om att vara i väg den tid man har tänkt ännu en gång sprack duktigt. Vi är inga sådana som antingen kommer svettiga i tid eller lugna aningens försent. Vi kommer iväg svettiga OCH försent. Suck – en viktig punkt att jobba på det där. Det är verkligen en egenskap jag stör mig enormt på hos mig själv.

Men det var ju inte detta jag skulle skriva om. Midsommar skulle sedvanligt firas med vänner i Blekinge. För att vara exakt, på just den plats där väderprognoserna i torsdags visade allra flest regndroppar i hela landet. Om de fick rätt? Läs vidare så får ni se… Först skulle vi ha en mysdag i Växjö. Vi åt lunch och strosade i en massa mysiga affärer och insåg när vi satte oss i bilen för att fortsätta färden mot Blekinge och Hjärtonemåla, att vi faktiskt hade ”jobbat ikapp” den där timmen från förmiddagen. Vad bra! Nöjda gled vi ut från parkeringen och började leta efter skyltar med väg 30 mot Ronneby, dvs samma väg som vi åker på ända från Jönköping.

Efter att ha irrat omkring en kvart började Erik tro att vi var med i Dolda Kameran och att någon hade ryckt upp alla skyltar med ”30” och ”Ronneby”. Jag satt med näsan djupt försjunken i kartboken och letade febrilt efter ett smart sätt att ta oss ur denna relativt lilla stad på. Strax därefter passerade vi skylten Araby – för tredje gången sedan vi åkte - och insåg då att vi förmodligen hade åkt runt, runt, runt. De enda skyltar vi såg till större vägar var de mot Karlskrona, Karlshamn och Halmstad och de stod överallt. Vi började vid det här laget tro att vi var lite dumma och bestämde oss strax därefter för att så nog var fallet. Efter en timmes (!) trixande fram och tillbaka i stan kom vi så äntligen ut på en väg som man enligt kartboken såg låg en bit väster om väg 30. När vi kom till Tävelsås skulle vi alltså svänga mot Ingelstad och sedan vara ute på rätt väg. Bara det att de måste ha flyttat på Tävelsås sedan kartboken trycktes. Den där vägen mot Ingelstad kom nämligen en bra bit innan vi passeradeTävelsås. Dock förstod vi att vi nått vårt mål då vi äntligen såg en skylt som skvallrade om att vi befann oss i Ingelstad och därmed endast ett stenkast från ”vår väg”. När vi så svängde mot Ronneby (första gången vi såg det namnet sedan innan vi kom till Växjö) förstod vi att vi kanske inte var så dumma ändå. De har ju bytt namn på vägskrället! Den heter tydligen inte alls 30 längre utan 29. Morr. Därav alla skyltar med Karlshamn på. Erik funderar nu på att bränna upp vår kartbok medan jag är mer åt ”skriva dit rätt väg med knallfärgad tuschpenna-hållet” i stället. Hursomhelst kom vi till sist fram – en timme senare än beräknat…

Själva midsommaraftonen blev en mycket blöt historia. Vädergudarna hade haft mer än rätt. Regnet vräkte ner redan när vi vaknade och hörde inte upp förrän sent på kvällen. De vi var hos hade dock varit förutseende och monterat upp ett 50 kvadratmeter stort tält som vi dukade i. Där satt sedan närmare 30 vuxna, 10 barn och fyra hundar bland uppställda björkar och lyktor i taket och flåsade hela eftermiddagen och kvällen (vi satt inte i taket utan vid ett långbord ;) Luften var lätt fuktig, håret stod på ända och snapsvisorna sjöngs för full hals. Till ljudet av smattrade regn mot taket åt vi färskpotatis, sill och jordgubbar och jag och Filip skålade i vatten. Trodde aldrig att en så regnig midsommar kunde bli så trevlig! I går morse vaknade vi av att solen sken in genom fönstret. Är det inte märkligt det där med midsommarvädret så säg?

Bilder från dagen lyser tyvärr med sin frånvaro. Kameran glömdes inne före maten och ingen gav sig frivilligt ut i ösregnet. Filips i helgen väl använda gummistövlar får istället symbolisera midsommar 2007!

Nova Star

Underbara för små sötingar som ska försöka se lite tuffa ut, är dessa designkläder från Nova Star. Mysbyxorna och hoodtröjan är ju ursöta, för att inte tala om tuffhetsgraden på baggyjeansen med bruna muddar… Kjolen ska jag inte pracka på Filip, men håll med om att den är fin?

Nu kliiiar det i mamma Annas shoppingfingrar. Bäst att gå och lägga sig innan de klickar sig vidare. Kläderna finns bland annat att köpa på Babyshop.

Bilder: babyshop.se

Iakttagelser från en småbarnsmammas vardag

1) Undrar just om det finns speciella hälskydd för föräldrar med barn i ”precis-lärt-sig-åka-snabbt-på-bobbycar-åldern”? Den senaste veckan har jag åtskilliga gånger varit för sen med att ställa mig på tå då jag hört det välbekanta, plastiga ljudet från den röda faran komma närmare och närmare mig där jag står vid diskbänken. Farten kan numera vara ganska hög och eftersom en bobbycar inte har någon broms blir det ju mina eller Eriks hälar som sätter stopp för färden. Det kan göra gräsligt ont och kanske skulle man satsa på att uppfinna en ny och oumbärlig säkerhetspryl som för ovanlighetens skull inte skyddar barnet utan i stället föräldrarna?

2) Häromdagen då jag på väg hem från jobbet satt i bilen vid ett rödljus, kände jag mig plötsligt iakttagen. Vände huvudet åt höger och såg en äldre man i bilen bredvid sitta och le mot mig. Jag undrade först om jag såg konstig ut på något vis men insåg strax att han kanske hade förmågan att läsa på läppar. För där satt jag med fingrarna trummande i takt mot ratten och skrålade med för full hals i ”Malins lilla Skrållan” som just då snurrade på familjemixskivan vi har i bilen… Tänk egentligen vad livet har ändrat sig på många sätt sedan Filip kom till oss – ingen Madonna i bilen här inte :)

3) Fula ord brukas väldigt sällan i vårt hem men då Filip för några dagar sedan tappade en buss på Eriks tå slank en groda ur hans mun. Hur denna groda lät får ni själva räkna ut men en ledtråd är att Filip en bra stund därefter gick runt och sa ”Atan, atan”. Så där fick man för första gången erfara det alla säger om barn och fula ord. De har nog verkligen en inbyggd förmåga att höra det förbjudna i vissa saker man säger. Så nästa gång man slår sig får man vråla något fint ord, typ glass i stället och sedan smita in på toan och mumla de fula orden tyst för sig själv (om man nu tror på att det är just de orden som har en läkande effekt...).

4) Se efter var du sätter fötterna i ett hem där det finns barn. I morse trampade jag på hatten till Filips Brioclown och den känns väldigt toppig och vass under en barfotad fot kan jag lova. Andra faror som kan lura på golvet är annars små bollar, klossar i olika former och bilar. En man på mitt jobb satte för några år sedan foten på en av sonens lastbilssläp. Han åkte med en bit och slog sedan i golvet med brutet lårben som följd. Jag minns att han hoppade på kryckor med helgipsat ben hela den sommaren och att man såg honom halta omkring lång tid efter det. Kanske fick sonen bara leka med mjuka dockor efter det?

5) Sist ut, en allvarlig varning – utan minsta glimt i ögat. I går skulle Erik och Filip ta bussen in till stan och möta mig. Innan de gick gjorde Erik en sista koll i köket och såg då att en platta lyste illröd på spisen. Den var satt på tolvan av en person i samma höjd som vredena till spisen, och rykande het. Vi tackar vår lyckliga stjärna för att Erik såg det. Annars vete sjutton om vi hade haft något hus att komma hem till på kvällen. Kruxet med vår spis är att vredena är som runda knappar som man trycker ut när man ska sätta på en platta – alltså inte tänkbara att barnsäkra. Så nu blir det nolltolerans mot att pilla på dessa kombinerat med noggranna kontroller så fort man lämnar köket. Huwaligen vad jag ryser när jag tänker på hur det kunde ha gått… Tänkvärt för er med barn i pill- och upptäckar åldern som ännu inte fått denna erfarenhet!

Bakom mina solglasögon

…är jag definitivt inte mig själv. Jag känner mig snarare som någon som försöker se frän ut – utan att lyckas. Glasögon är överhuvudtaget inte min grej. Jag ser verkligen helknasig ut när jag får ett par bågar på näsan. Till vardags/offentligt bär jag alltid linser. På väg till toan och linserna på morgonen tar jag dock oftast på mig de där hemskt fula riktiga glasögonen, men de åker snabbt av igen. Skyller också på att de är för starka, vilket i och för sig är sant. Synen har förbättrats sen jag skaffade dem för hundra år sedan och dumt nog är jag för snål för att skaffa nya. Vet ju att de bara blir liggande i ett hörn, endast använda till och från toan två gånger per dygn.

Filip utbrister varje morgon innan vi går upp: ”Gaaasööö” och så springer han runt sängen, hämtar dem på klockradion och ger dem till mig. Oftast rycker det i mungiporna redan innan jag tar dem på mig. När de sen sitter på plats fnissar han åt mig och pekar på glasögonen. Att en 1 1/2-åring redan inser att mamma ser tokig ut i glasögon säger tillräckligt… Jag tror allvarligt talat att jag skulle kunna få en inbrottstjuv att kissa på sig av skräck om jag dök fram i dem.

När vi kommer till solglasögon är jag lite splittrad. Tycker att det är en kul accessoar samtidigt som faktum kvarstår. Jag passar verkligen inte i dem. Inte heller tillhör jag de som går till optikern och köper dyra märkesglasögon. Jag vet ju att jag förr eller senare sätter mig på dem. De senaste, som jag faktiskt tyckte var rätt okej, gick ett trist öde till mötes i slutet av förra sommaren då de gick i kras under min bak när jag skulle sätta mig i bilen. Så den här sommaren har än så länge varit solglasögonlös och jag har ömsom kisat, ömsom smugit runt på vår totalt insynsskyddade baksida i ett par gamla svarta flugliknande saker á la mitten på 90-talet.

Men så i kväll hände det. Vi var på stan och när jag kom in på Åhléns såg jag dem med en gång. Solglasögonen jag drömt om. Snyggt bruna till färgen, ett pyttelitet hjärta som detalj på vardera bågen och alldeles lagom stora. Billiga var de också, 99 kronor. Jag varken ser frän ut i dem eller känner mig frän. Och tur är det för det är ju heller inte tanken. De känns bara sådär bra och riktigt mycket Anna.

Beroendeframkallande

Jag kan inte svara på om det är värmen eller mina gravidhormoner som fullkomligt suktar efter salt. Kanske är det en kombination av de båda? För saltälskare som jag utfärdas hursom en skarp varning för snabbt beroendeframkallande. Tyrkisk Pebers nya ”Firewood” är bland det godaste jag ätit i godisväg. Och jag vågar nog utnämna mig själv som rätt erfaren på det området :) De är alldeles lagom salta – och sega. Överraskande och gott.

Såg att det fanns ännu en ny påse i serien men har inte klart för mig vad som fanns i. Det såg ut som hårda karameller i olika färger. Vi får se om de också hamnar här på bild, i så fall får de vara bra goda. Firewood är helt klart svårslagna.

Härliga, underbara sommar!

Med buller och bång kom den. Efter en veckas Lützendimma med temperaturer på runt 10 grader. Sommaren riktigt kastade sig över oss den här gången. Folk har pumpat upp sina pooler i panik, grillarna har gått på högvarv och i går när jag åkte till Ica för att köpa glass gapade frysen nästan hånande tom mot mig. Den tänkta glassen ersattes av sommarens första jordgubbar. Söta, stora och röda med den för mig mesta smaken av sommar. Filip blev helt till sig över dessa goda bär. Mumsade och tuggade så snabbt han kunde för att hinna få i sig så många som möjligt.

I dag har vi varit riktigt lata. Legat i solen och läst när Filip sovit. Bakat en smaskig kaka som tillsammans med filtar och handdukar fick följa med på årets första sjödopp. Filip visade direkt att förra årets tuffa badpremiär i sjö inte var en tillfällighet. Han traskade målmedvetet i, fyllde sin röda hink med vatten och hällde den över sig. Jag kippade efter andan bara jag såg det men insåg ganska snabbt att det faktiskt var riktigt, riktigt varmt i vattnet. Det är inte ofta jag doppar mig utan att tappa andan men idag var det bara en befrielse att låta sig omslutas av ljummet sjövatten. Fantiserade för några sekunder om att det var den ljuvliga Greklandssolen som värmde och att det var i Medelhavets vatten som jag simmade fram. Ända tills verkligheten kom i kapp mig och jag med några panikviftande rörelser lyckades trassla mig ur det slajmiga sjögräset som satt som limmat kring min ena arm. Även vattnets gulgrumliga färg vittnade om att det var en helt vanlig insjö jag befann mig i.

Tyvärr glömdes kameran hemma så årets premiärdopp blev inte förevigat. Det blev däremot årets premiärdopp i poolen. Baaada, är nog Filips favoritsysselsättning just nu. Särskilt sedan han fick till det där med att sätta på vattenslangen själv. Han fick in en riktig fullträff på mig som satt bredvid och när vi sedan pratade om det skrattade han och skrek ”Aaaahhhh” med gäll röst samtidigt som han pekade på mig. Kul. Det var mig han härmade och jag påmindes åter om min filmning av Filip i vintras. Skänkte en tacksam tanke till att vi inte fått för oss att filma detta premiärdopp. Då hade jag ju förstört den filmen också, och dessutom brutit mitt löfte om total tystnad på film.

Nog om detta. Vår övervåning är inte att leka med när det är så här varmt ute. Det är nu man skulle haft en källare eller sutterängvåning att svalka sig i. Det är rentav så varmt att jag - håll i er nu - i skrivande stund har på mig den där hemska och hemskt korta jeanskjolen jag skrev om förra sommaren. Den där som fick symbolisera ett av mina sämsta inköp ever. Men i kväll letades den minsann fram från sina gömmor. Den är tajt och den är så kort att jag knappt skulle våga gå ner och öppna ytterdörren i den, men oj så sval och skön den är. Allt annat klibbar så för tillfället är jag mycket nöjd med den trots alla fel och brister ;)

Snart är det läggdags i vårt 29-gradiga sovrum… så varmt trots öppna fönster och en fläkt på fönsterbrädan. Pust och flämt – men jag ska banne mig inte klaga. Det är ju sommaren vi har längtat efter så länge. Gnäller jag är jag rädd att jag skrämmer bort den och det skulle jag ångra efter en dag med regn. Så ett varmt godnatt mina vänner!

Pyssel pågår...

...och det är därför jag är en usel bloggerska för tillfället. Igen. Men den här gången har jag skäl :) Mer avslöjar jag inte...

Ville egentligen bara lämna ett litet livstecken så ni inte tror jag har övergett bloggvärlden. Det är ingen risk, jag hoppas snarare på några lata stunder av skrivande i solstolen på altanen i helgen - så på återseende då! Nu väntar glass och tjuvtitt på säsongsavslutningen av Lost - vilken kväll!

FilipO?OMamma

Ögonblicket har kommit då bomben ska släppas och förklaringen till hos mig på senaste tiden nya och konstiga fenomen såsom:
- snarkande framför teven på kvällen innan ens Filip somnat
- återkommande magsjuka och
- en trötthet som gjort att jag inte ens har kunnat stava till ordet blogg
ska ges.

Så…*trumvirvel*... Jag har en liten, liten bebis i magen! Glädjen är stor, vi känner oss som ena riktiga lyckostar och är så glada över detta lilla pyre som nu bygger bo i mig fram till början av december då det nya livet tillsammans med oss är tänkt att börja om allt går som det ska.

Filip ska alltså bli storebror. Holy Moses. Har ännu inte vant mig vid ordet eftersom vi fram tills nyligen hållit det hemligt för alla utom närmaste familjerna och våra vänner med småpojkarna. På jobbet blev jag tvungen att berätta förra veckan då till och med en man i 50-årsåldern som annars inte brukar se sådant, sneglade misstänksamt på min mage. Och sneglat misstänksamt har folk gjort ett bra tag nu varpå jag utan att andas har trippat omkring med magen inhållen så gott jag kunnat och sedan flåsat ut när ingen sett mig. Sen har de nog inte vågat fråga eftersom en utbuktning så här tidigt lika gärna kan tyda på viss överkonsumtion av godis, kakor och glass vilket jag ju allt som oftast har. Särskilt den senaste tiden då ett envist illamående gjort att jag frenetiskt tuggat kex så det har dammat på mitt kontor.

I alla fall… Vi är nu i vecka 14 och följer därmed samma vecka som för två år sedan. Filip var beräknad tre dagar efter denna nya lilla människa och det är intressant (och faktiskt även lite skrämmande) att se hur magen redan är betydligt större än den var runt midsommar det året. Gulp. Kanske kommer jag bli en sådan där jättemadam den här gången som nästan rullar fram redan i augusti? Nåja, blir det så får framtiden utvisa. Huvudsaken är att lillpyret mår väl därinne!

Så nu får vi se vad som händer med FilipOMamma - Kommer vi fortsätta som vanligt? Kommer vi förvandlas till en gravidblogg? Men Filip är ju inte gravid. Han är ju storebror-to-be. Så kanske blir det något helt annat? Vi får se. Lite tankar (läs svindlande drömmar) finns men med mina begränsade kunskaper inom vissa områden blir det säkert pannkaka av alltihop – som vanligt - och FilipOMamma fortsätter som vanligt ändå. Nyfikna får se. Om ett tag…

FilipOMammas 1-årskrönika

Ni vet, nyårskrönikor brukar sällan visas på självaste nyårsafton. De brukar gå några dagar före eller efter nya året, inte sant? Tänkte att FilipOMamma inte skulle vara sämre än att följa dessa ”krönikeregler” (*harkel* även om sanningen egentligen är den att tidsbrist och viss trötthet är anledningen till att tillbakablicken inte bara kommer dagar efter årsdagen utan snarare veckor, nästintill en månad rentav…)

Men minsann. Mot alla siare (läs Erik, som misstänkte att bloggen skulle bli något högst kortvarigt) så var det alltså nyligen ett år sedan första inlägget publicerades.

1-årskrönikor brukar snegla tillbaks på vad som hänt under året. Så även denna. Följ med ett år bakåt i tiden om ni vill - här kommer FilipOMammas summering:

Maj 2006 – Mitt livs första bloggdag innehåller inte mindre än fem inlägg. Jag hade aldrig någon naiv vision om att skriva så mycket varje dag. Kände bara att en resumé från när vår då halvårige skrutt kom till världen var på sin plats, eftersom jag aldrig kom igång när Filip var nyfödd. Vi börjar också planera för en liten makeover i vår trädgård som vi kommer en bra bit med, med fortsättning nästa (läs denna) sommar. Filip är på premiärbesök hos frissan, får sin första tand och vi firar 1 år i huset.

Juni – En myrarmé invaderar vår nedervåning en natt och södra Sveriges största myrhatare går till motattack. Jag kämpar med att hålla Filip borta från myrrdrivorna utanför ytterdörren. Efter en veckas gråt och gnissel går vi till doktorn med lilleman. Tester tas och öronen inspekteras noggrant. Inget är fel och vi åker hem. Strax därefter pluppar SEX (!) tänder upp. Inom loppet av två dagar. Stackars liten. Världen drabbas av fotbollsfeber och Sverige är blå-gulare än vanligt. För lillskrutt leker livet på dagarna då han alltid är som ett solsken. På nätterna däremot går solen i moln och han börjar vakna varje timma, ledsen och skräckslagen. Troligtvis är det mardrömmar som spökar.

Juli – Månaden inleds med en värmebölja som får luften att dallra. Filip premiärbadar i sjö och visar sig vara tuffare i vattnet än både mig och Erik – ihop. Vi hälsar på djuren i Borås Djurpark, jag fastnar med kjolen i ett säte på bussen vilket får till följd att både sätet och kjolen flyger upp när jag reser mig. Ryser fortfarande åt minnet. Det är också nu vi upptäcker att vi har en familj som inneboende. Små söta parvlar med taggar som bygger bo under vår trapp. Kråkorna äter upp våra bigarråer, spottar kärnor över hela trädgården och skiter på våra nyputsade fönster. Jag startar krig men kommer på att jag inte vet hur jag ska göra. Hoppas på att de åtminstone ska få ont i magen.

Augusti – Vi tillbringar några härliga dagar på underbara Österlen. Erik har fortfarande flera veckors semester kvar och vi njuter av vår första sommar som tre. Vädret är precis sådär somrigt som det ska vara i augusti och Filip får många tillfällen att lämna spår efter sig i sanden. Jag är glad att jag hann föreviga ett innan Vättern tog det med sig.

September – Jag hamnar i den klassiska ”sommaren-är-över-och-nu-måste-vi-fixa-inne” –fasen och fantiserar hejvilt om projekt som kan/bör/måste göras. MammaPojk-ligan premiärbesöker det nyöppnade babycaféet och vi upptäcker majs som det perfekta tidsfördrivet vid matbordet. Jag skriver om det som småbarnsförälder outtömliga ämnet ”bajs” och Filip fyller tio månader. Jag fyller 30. År.

Oktober - En händelserik månad. Bloggens första temavecka publiceras och antalet besökare stiger. Intressant – är det månntro garantin att det KOMMER finnas något nytt att läsa varje dag som drar eller är det helt enkelt ämnet – mat – som är lockbetet? Hösten gör entré och jag löser mysteriet med den växande amningsbehån. Vi sätter ÄNTLIGEN verktygen i kökets fruktkakel och en minirenovering med nytt kakel, nya bänkskivor och nya köksmöbler tar sin början. I skrivande stund kommer jag på att de utlovade före/efter bilderna aldrig kom… Alldeles bortglömt men den som väntar på något gott! Vi inser en kväll att även en klåfingrig och toknyfiken 11-månadersplutt som jag i ett annat inlägg beskriver ”en tornado är som en vindpust i jämförelse med Filip in action”, faktiskt kan se väldigt fridfull ut när han sover. Fridfull och alldeles bedårande. Kärleken vet inga gränser…

November – Månaden inleds med snöstorm. Jag myser extra mycket med lillskrutt och NJUTER i fulla drag av min tillvaro som mamma till den underbaraste. Filip åker på en jätteelak magsjuka och rasar i vikt. Vi myser ännu mer. Den ena smygstarten avlöser den andra i allt från semlor till för tidig upphängning av adventspynt. Jag fajtas öga mot öga med en tvestjärt som precis krupit ur min morgonrocksärm. Får nästan skrämselhicka när jag tänker på denna händelse. Världens bästa pappa får fira sin första alldeles egna dag. Filip ger bort ett album. Fyllt med kärlek och bilder på honom och pappa. Filip förvandlas till Disco-Filip när han får på sig Eriks bruna velourdräkt á la 1976. Disco-kungen får dock svårt att dansa då benen visar sig vara väl utsvängda.

Jag drabbas av nostalgikicken de luxe då Filips 1-årsdag närmar sig och jag tittar tillbaka i backspegeln och minns förra årets händelser som i går. Vemod över att tiden går för fort blandas med den obeskrivliga lyckan över att vara mamma – till en 1-åring. ”Minnespresenten” från oss blir en skiva fylld med Filipmusik. Den är nu sönderlyssnad i bilen och väntar på att brännas på nytt.

December - Min favoritmånad på året och jag får för mig att ha en adventskalender i bloggen med nytt ämne varje dag. Tänker ett ögonblick att jag kanske tagit mig vatten över huvudet eftersom vi ju ska ha hela julbalunsen här hemma men viftar snabbt bort tanken. Och det visar sig varken bli stressigt eller jobbigt att blogga varje dag. Bara kul. Ämnen som avhandlas är allt från godaste glöggen, pepparkaksbak och vinster (!) i andra adventskalendrar till julklappstips, minutiös planering inför julkalaset och inte minst den mycket påfrestande julkortsfotograferingen med icke medgörlig pepparkaksgubbe som slutar så här…

Januari – Nytt år och historien ”årsdagen av en klantighet” firar 1-årsjubileum. Stormen Per kommer förbi på en snabbvisit och vi tror taket ska blåsa av. Filips drabbas av den ena förkylningen efter den andra och då hostan blir för otäck ringer jag till barnakuten och har oturen att få prata med häxan Britt. Jag avslöjar genom ett hårresande inlägg varför Filip ser ut som han gör i håret och i slutet av månaden faller ÄNTLIGEN vita flingor från skyn - det är dags för pulkapremiär!

Februari – Ämnet för månadens temavecka är givet – kärleksförklaringarna avlöser varandra veckan innan Alla Hjärtans Dag och i ärlighetens namn blir det nästan stressigt med bloggandet under några dagar. Men ack, så härligt att få dela med sig av det viktigaste och underbaraste i mitt liv! Spektaklet Melodifestivalen drar i gång och vi följer det ivrigt bänkade i soffan varje lördagkväll. Filip har en bad hair day som går till historien och en vägg i vardagsrummet förgylls plötsligt en dag av det här!

Mars – Är det månne bloggtorka hos FilipOMamma? Ännu en temavecka dyker upp – Nya Recept är ämnet och vi tvingas fräscha upp vår matsedel. Perfekt att ha bloggen som draghjälp. Tygpyssel i olika former blir månadens projekt, Filip börjar till pappas förtjusning säga HOCKI – mitt i slutspelet dessutom. Tyvärr hjälper det inte HV hela vägen… Jag är i chocktillstånd i flera dagar efter att ha hört mig själv på film. Beslutar mig för talförbud i dessa sammanhang i framtiden och har än så länge inte alls haft svårt att hålla mitt löfte.

April – Gulp. Dagen jag inte längtat efter kommer till sist. Mammaledigheten är över och jag börjar jobba. Tvingar mig själv att ganska snabbt acceptera faktum och lägger i stället energin åt att glädja mig för Eriks skull som stortrivs med sin nya vardag! Månaden avslutas med magsjukor, pollenattacker och tröstshopping i form av ny skötväska. FilipOMamma går stundtals på sparlåga då den numera yrkesarbetande mamman allt som oftast somnar utmattad i soffan före nio om kvällarna…

Oj - det är inte klokt vilket år det har varit egentligen! Jag är så glad att bloggen i alla fall har levt så pass länge. Många minnen och episoder finns nu faktiskt att titta tillbaka på som jag vet inte hade hamnat i en vanlig ”första-året-bok” där ett fåtal rader oftast bara finns för första ordet och första leendet.

Sånär som på den självklara huvudpersonen i min mammaledighet och vår fantastiska tur att träffa på de underbaraste av småbarnsfamiljer som vi haft och har så mycket kul med, så kommer faktiskt bloggen på en tredjeplats över höjdpunkter det senaste året. En egen vrå där man får skriva hur mycket man vill. Om vad man vill. När man vill. Den har skänkt mycket glädje och kontakt med gulliga, trevliga personer i vårt avlånga land som man troligtvis annars inte skulle ha stött på. Och framförallt har den visat vägen till en massa andra bloggar som både ger kul läsning och inspiration. Varje dag.

Ni ska veta att jag hoppas på ett uppsving i skrivandet SNART då jag längtar efter att ägna denna hörna av mitt liv lite mer tid. Kanske kommer tiden med sommaren och semestern…